Publiken lockas bort från vardagslivet in i föreställningens värld genom Jonas Lindgrens ljudfond som tillsammans med Brutus Östlings stora fågelporträtt skapar en känsla av vildmark – obestämdhet. För så tycks det mig ofta när fåglar färdas, som beslut som tas i det absoluta nu som är fågelns verklighet.
Sådan är också Eva Lundqvists koreografi, poetisk och oförutsägbar samtidigt som den är underkastad strikta begränsningar – likt fåglarnas värld. Ur begränsningen uppstår skönheten, om man som Lundqvist förmår renodla tills dess att endast det nödvändiga återstår.
Fyra manliga dansare – Stephan Mensah, Dan Johansson, Love Källman och Fredrik Tigerklo – virvlar långsamt över scenen. De stannar upp och vilar eftertänksamt i sin egen jämvikt innan de åter går in i en fas av dynamisk obalans som kulminerar i explosioner av energi, snabbt passerande.
Långa, lätt böjda stänger skapar associationer till starka fågelvingar och förlänger rörelserna uppåt. Stängerna står i kontrast till de tre–fyra meter långa, tunga och vässade störar som männen i inledningen av verket mödosamt drar in mot centrum av scenen. Störarna kastar färgade skuggor över deras kroppar när ljusdesignern Tarja Ervasti målar med komplementärfärger som föds i frånvaron av ljus. De låter störarna vila mot kropparna, arbetet för tankarna till fåglars bobyggande, störarna faller till marken, konstruktionen dras isär och förintas.
Det verkar hända något med dansare som arbetar med Lundqvist, oavsett om de är unga eller erfarna utvecklar de en sällsynt hängivenhet. En nödvändig egenskap, även hos så skickliga dansare som dessa fyra, eftersom koreografin kräver hängivenhet för att det ska vara möjligt att uppnå den på en och samma gång raffinerade och okonstlade kvalitet som utmärker Lundqvists verk.
I likhet med poesi är Som fåglar färdas – bråddjup, trots tydliga associationer till fågelvarandet, öppen för tolkningar och stimulerar mig att skapa min egen upplevelse av det jag ser på scenen.
Loading ...
