Två människors möte på en parkbänk. En tacksam urscen för kontakt mellan främmande. Som i Jon Fosses utkristalliserade Vinter. I Sofia Jupithers iscensättning på Folkteatern i Göteborg är det verkligen vinter. Scenografen Erlend Birkeland låter iskristallerna glittra på de svarta väggarna. Mannen (Jonas Sjöqvist), som sitter på bänken är pudrad av snö. Kvinnan (Karin Bergquist) kanar in. Snön är hal under stilettbootsen och späder på obalansen.
Fosses texter är knappa på ord. Det mesta ligger mellan vad som sägs. Koncentrationen och rytmen liknas gärna vid poesi. Och ändå är orden så vardagliga. Här är signalordet Du, flitigt förekommande. En staccatoupprepning när Karin Bergquists kvinna valhänt försöker nå den andre. Språket liksom halkar runt i den allmänna snön. Det är mycket som är på glid, makeupen är stadd i ohjälpligt förfall. Och ändå finns det något starkt hos den här kvinnan. Så starkt att det rubbar mannen.
Jonas Sjöqvist är oklanderlig. Klädd i ändamålsenlig jacka och halksäkra skor. Avvaktande men inte avvisande. De slutar på ett torftigt hotellrum. Mellan bänken och hotellrummet pendlar deras relation. Har den egentligen pågått länge? Känner de båda varandra sedan tidigare? Det är spännande glipor som Fosse lämnar åt oss. Är det sant som kvinnan säger, att han är hennes man? Inte bunden via ringen, men i en annan slags förening.
Under mannens förrädiskt trygga utsida lurar avgrundsras. Kvinnan har bara sig själv att leva av. Med inrepeterade poser och repliker erbjuder hon vad hon har. Men det är något annat som slår an. Fåordigt och trevande klär de båda av varandra skalen.
Sofia Jupithers regi går nära inpå, men utan att förlora respekten. Trots instängdheten mellan Birkelands absoluta väggar blir relationen aldrig klaustrofobisk. Dörrar öppnas, ljus lyser in. Och det frisätts syre i det fina spelet mellan Bergquist och Sjöqvist. Som om utandningsångan tätar allt mellan orden de yttrar.
Resultatet blir en möjlighet. Åtminstone att drömma om.
Loading ...
