Regnigt Stockholm i februari. Kliver in på Elverket i gummistövlar och hälsas välkommen med ett fast handslag av Monica, privat klädd i en plommonfärgad cardigan, mönstrad svartvit skjorta och svarta byxor.
Vi slår oss ner i den tomma logen, där scenkläderna hänger i öppna skåp. Det är tyst och stilla, men om några timmar är här full fart. Kvällens föreställning av Drottning K, är som så många andra utsåld. Vilket gör Monica glad:
– Jag älskar det, verkligen. Det påvisar ju att folk vill se en, att det finns ett sug. Innan föreställningen gillar jag att stå i kulisserna och tjuvkika på publiken. Det triggar mig enormt och ger mig massa energi.
Drottningmodern, som Monica spelar, är en komplex roll. Det var en utmaning att komma in i den, säger hon och får något allvarligt i blicken.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta fasta på i karaktären, vilket jag i och för sig tror att de flesta skådespelare tycker i början av arbetet med en ny roll. Laura Ruohonen, som skrivit pjäsen, skriver ju inte riktigt som någon annan. Texten är skissartad och undflyende, men samtidigt konkret.
Publiken i centrum
Åsa Kalmérs uppsättning av Drottning K bygger till stor del på publikkontakt. I föreställningens början springer skådespelarna skrattande runt i salongen och leker ett slags kurragömma.
– Det är ju inte alltid det lättaste, att attackera publiken. Att i varje föreställning vinna dess gunst. Men som skådespel får man försätta sig i en speltemperatur. Det går ju det med – och efteråt tänker man att det var ju inte så farligt.
Laura Ruohonen har varit och hälsat på några gånger. Monica tycker att hon har en enorm personlighet;
– Hon är så full av livsglädje och det var som en riktig vitamininjektion att få träffa henne. Hon sveper in och sveper liksom med sig allt och alla med en otrolig positiv känsla och glädje.
Laura Ruohonen har själv satt upp Drottning K i Finland, en uppsättning som skiljde sig från Elverkets i att det poetiska poängterades mer.
– Åsa Kalmér, som regisserat vår uppsättning, har ju naturligtvis satt sin högst personliga prägel på det hela. Vi arbetade mycket med improvisationer i inledningsfasen. Utmaningen har dels legat i publiktilltalet, men också att plocka fram en människa ur alla dessa repliker.
Drottning i tiden
I vår är inte mindre än tre föreställningar på temat Drottning Kristina aktuella på repertoaren. Utöver Drottning K, även Zebradans Kung Kristina samt Strindbergs intima teaterns Strindbergs Kristina.
Att Drottning Kristina är så aktuell just nu tror Monica beror på tillfälligheter.
– Jag har ställt mig frågan själv och undrat om det är något slags jubileum, men så är det ju inte. Historiska personer som drottning Kristina kommer upp med jämna mellanrum och jag tror att det helt enkelt är tillfälligheter som gör henne så i ropet just nu. Kristina var ju en modern människa, jättemodern. Det är många människor som efter att ha sett pjäsen vill hem och läsa på mer om henne.
Monica har rätt. Jag känner mig träffad och medger att jag själv blev väldigt mycket mer nyfiken på drottning Kristina efter att ha sett föreställningen. Denna radikala kvinna som abdikerade 1654 och begav sig till Rom där hon konverterade till katolicismen.
Monica visar sig vara rätt beläst på just drottning Kristina och säger sig alltid ha varit väldigt fascinerad av henne som människa. Däremot visste hon mindre om mamman, Maria Eleonora, som hon spelar i föreställningen. Så där fick hon läsa på en del. Och det gjorde hon bland annat i boken Kristina. Sveriges drottning, skriven av Nya Zeeländskan Veronica Buckley.
Teatervagabond
För mig är Monica Stenbeck lite av en doldis, någon som jag inte uppmärksammat så mycket förut och det finns så klart en förklaring till det.
– Jag har inte bott i Stockholm, säger hon med ett leende. Jag flyttade upp till Stockholm för ett och ett halvt år sedan. Innan dess bodde jag tre år i Helsingborg och sjutton år i Malmö. Där har du din förklaring, skrattar hon.
Hon bestämde sig tidigt att hon ville bli skådespelerska Och beskriver sig själv som ”en sån som alltid skulle uppträda för allt och alla”. Som nittonåring kom hon in på Dramatens elevskola och har jobbat hårt ända sedan dess. Liksom många andra fyrtiotalister beskriver hon sig själv som orädd.
– Jag har alltid varit mer intresserad av uppgifterna än av platserna, Har aldrig haft ett problem med att flytta på mig. Jag tycker att det är otroligt skönt att ta del av saker och ting. Jag var i Göteborg ett tag, sedan i Örebro och var med och utformade Länsteatern i det första intensiva skedet. Det var en jätteutmaning – och där blev jag kvar i tio år.
Monica har en slags coolhet över sig och inger respekt. Hon lutar sig tillbaka i stolen och fortsätter;
– Lika skönt som jag tycker att det har varit att vara fast anställd på olika teatrar, lika skönt är det att vara frilans, som jag är idag. Det handlar bara om olika skeden i livet, och vad som passar bäst just nu.
Regiaktuell
Monica Stenbeck är även aktuell som regissör av Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna som spelas på Upsala Stadsteater.
– När jag först blev tillfrågad att regissera Det mest förbjudna så ville jag verkligen inte det. Men Anna Carlson, som spelar i pjäsen och är en god väninna, tjatade och tjatade. Och efter ett tag så insåg jag att det någonstans fanns någon slags mening med att jag skulle göra detta just nu. En utmaning helt enkelt. Så jag gjorde det. Och det var verkligen jättekul, men det var ett mellanspel och inget mer. Och det är ingenting jag vill göra i fortsättningen. Jag är skådespelerska och älskar att stå på scenen, så är det med det. Jag har fått ett antal erbjudanden om att regissera, men jag har tackat nej till allt.
När jag frågar om framtiden så ser hon lite lurig ut, ler och säger att ingenting är bestämt ännu. Men ett drömprojekt skulle vara att få jobba med Elfriede Jelineks texter igen.
– Jag tycker att hon är genial, säger hon med ett skratt. Att som skådespelare få utforska och gestalta den ordmassan är svårt, riktigt svårt. En utmaning. Och jag älskar utmaningar!
Loading ...
