Vem är rädd för Virginia Woolf? på stora scen – nu ska teaterns stjärnskådespelarpar få visa vad de går för, flankerade av unga begåvningar som, om låt säga en sådär tjugo, trettio år, hoppas att få upprepa de äldres bedrift. Och kanske framför allt – nu ska säljas biljetter. Det är inte för inte en pjäs främst framförd på privatteatrarna.
Och visst har George och Marthas äktenskapliga Golgatavandring underhållningsvärde som sträcker sig ända bort till bakersta raden. Och visst excelleras här i skådespelarkonst.
Edward Albees sylvassa repliker flyger lätt och tätt mellan Dan Ekborgs torre och cyniske George och Pia Johanssons försmådda och frustrerade Martha. Det är en ovanligt fysisk uppvisning, framför allt när det kommer till Pia Johanssons gestaltning, där svett, tårar och spott exponeras i lika hög grad som hennes hud i det lilla svarta ålfodralet. Hon är raffig, vulgär, ömhetstörstande, rolig, tragisk och framför allt alldeles övertygande i sina våta livslögner. Hon kontrasteras fint av Dan Ekborg som med lakoniskt nedtonad och tillbakalutad spelstil ger sin George en sällsynt värdighet mitt i förnedringen.
Shebly Niavarani brottas med sin fyrkantige Nick, en karaktär så tråkig att klockorna stannar. Just därför hade den också, med handfastare regi, kunnat bli intressant. Kvällens stora behållning är Liv Mjönes Lillan, i en roll som upplagd för nykläckta scenskoleblondiner att generat fnissa sig igenom. Mjönes tar hennes frigida tillknäppthet och gör något större och i synnerhet roligare. Hennes stela, cognacsberusade knasighet stjäl min uppmärksamhet även i de scener där hon inte står i centrum.
Annars bjuder uppsättningen på få uppdateringar. Dan Ekborg har till och med iklätts den klassiska akademikerkoftan, komplett med läderförstärkta armbågar. I Erlend Birkelands burgna och avskalade etagevåning i blodrött står barens flaskor står redo att korkas upp. Linus Fellbom har sett till att ljuset är fullt påslaget redan från början, inga hemligheter ska tillåtas ligga kvar och jäsa i några mörka vrår. När avslöjandena väl kommer vrids ljuset också upp ytterligare ett snäpp och når en obarmhärtig nivå där inget förblir fördolt.
Längst fram på scenen står det konstverk George i pjäsens början så elakt elegant hindrar Nick att formulera sig kring. Det är en version av Marcel Duchamps flasktorkaren, en ready-made som kanske ska fungera som påminnelse om att även gamla objekt kan fyllas med nya betydelser. Vill man vara elak kan man säga att den istället skvallrar om bristen på originalitet.
Loading ...
