Det virvlar rejält om Virpi Pahkninens nya verk, som uppkallats efter den Nordafrikanska virvelvinden. Efter att hon själv gjort entré i rollen som myten om sig själv – sittande i lotusställning, upphissad ur scengolvet till åskdunder följt av plingplongmusik – låter hon sina slöjlika kostymdraperingar måla förgängliga vindmönster likt en fjäril över scenen med vindvinnande steg.
I Aajej utvecklar Pahkinen sin karaktäristiska stil samtidigt som hon skapar möten mellan olika världsdelar och bereder plats för nya talanger.
De unga dansarna Oskar Landström och Henrietta Wallberg är relativt nyutexaminerade från Kungliga Svenska Balettskolan, men är urstarka och hittar rätt i Pahkinens starka linjer. I en trio tillsammans med koreografen tycks de leka med bildspråket från det gamla Egypten – lägger sig till och med som de tre pyramiderna på golvet – men samtidigt drar en återkommande musiktakt åt något som påminner om vintagedatorspel så att det pretentiösa anslaget piggas upp rejält.
Steg och poser påminner ofta om Tai Chi, eller avancerade yogaövningar, får en att associera till såväl asiatiska dansstilar som ledlösa vattendjur. Händer och fötter vippar till som fenor eller lätta fågelfjädrar och all energi som utgår från dansarna på scenen tycks ständigt återvinnas i nästa rörelse tack vare ensemblens extremt precisionsfyllda kroppskontroll.
Om inspirationen till verkets titel och tema kommit från den Nordafrikanska virvelvinden bidrar den senegalesiske dansaren Kaolack, som i sitt hemland bär titeln ”danseur du vent” i sin tur också med västafrikanska dansinfluenser.
Han tycks ha en naturlig direktkommunikation med musikern Jonas Sjöbloms trumkompositioner i sina steg och i ett solo har han till och med blicken stadigt vilande på trumslagaren. Han är en lika stark solist som Pahkinen men koreografin låter alla uttryck mötas mycket smakfullt så när Pahkinen själv sätter sig vid flygeln och för in det västerländska kulturarvet i sin magnifika dansshow lyckas hon rita den där mångkulturella konstkartan som så många drömmer om. Utan att vara övertydlig, stereotyp eller ansträngd.
Verket, som fått sin mystiskt eleganta och arkitektoniska ljusdesign av Miriam Helleday, är stormande vackert och sublimt som en sommarbris på en och samma gång.
Loading ...
