Vita dansande män

Iförda vad som ser ut att vara svarta kläder från Fifth Avenue Shoe Repair sitter Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg på scenen i en soffa som de tydligen stulit från litteraturchefen Ingemar Fasts kontor på åttonde våningen i Kulturhuset. De berättar om sin gemensamma kreativa process i arbetet med Sofa(r), en titel som anspelar både på soffan som släpats dit och att arbetet visas upp just där de befinner sig i den kreativa processen.

De samtalar till en början länge med varandra om sitt samarbete. ”Varför vill du jobba med mig?” Deras plats på scenen är så självklar. De äger rummet så naturligt som bara vita män kan äga ett rum. De berättar om boken i vilken de samlat sin kommunikation. Sina mejl, mms och sms. ”Jag smsade dig och skrev: There is a darkness around my heart, minns du?” En vacker mening som omsluter föreställningens tema.

Uppbyggd kring två stycken tombeauxer, musikverk skrivna i samband med att någon har dött, rör sig föreställningen kring döden och tycks vara ett försök att blottlägga ett mänskligt inre mörker.

Dans och samtal värvas med varandra. Förhållandet till temat är tydligt. Frågor ställs som: ”Är du rädd för att dö?” Och ”Vilka är de sista ord du tror att du kommer att yttra innan du dör?” De samtalar om eutanasi. Trots det är det som att det bara är ytan som skrapas. Allvaret, det känsliga och utmanande i att behandla ett så stort och skrämmande ämne, går förlorad i ett alltför påtagligt navelskådande. Refererande till samtal de har fört tillsammans i bastun ställer sig i vägen och det intressanta i den kreativa processen hamnar i skuggan av ett tröttsamt manligt samtal som lämnar mig avmätt inför vilken kultur som ges plats på etablerade scener.

Det är först i föreställningens sista del som jag plötsligt berörs. Av rörelserna, ljuset och musiken. Lutans toner sträcker sig in i mitt hjärta när Nordberg står med ryggen mot publiken och spelar. Hans ansikte mot ljuset som om det fanns något vackert bortom mörkret. Samtidigt rullar Kvarnström silverfärgade klot över scenen och plötsligt ser jag skönheten. Plötsligt når smärtan och mörkret in i mig. Och när Kvarnström rör sig som en graciös fågel över den liggande Nordberg, till ljudet av en övervakningsmonitor som till slut slutar pipa och och ljusen slocknar som någonting faktiskt blottläggs.