Fem månader gamla Hugo sitter lugnt i mitt knä och ägnar 20 storögt koncentrerade minuter åt det som sker på scenen. Sen får han ett grönt rytmägg och tuggar i stället på det de sista minuterna.
Vad Hugo upplever är väldigt svårt att veta, men vad jag vet är att för att förtjäna 20 minuter av hans obrutna uppmärksamhet måste man vara ganska intressant.
Och det är Ögonblicksteaterns Voff! Karin Larson guidar med varsam hand sin bebispublik genom en liten hunds stora känsloliv, över glädje och rädsla, ensamhet och ilska. Känslokasten är inte alltid helt självklara, men så är ju verkligheten också ibland. Kanske skulle vuxenpubliken behöva lite mer guidning och få veta att det är okej att barnen kryper på scenen: krypande vuxna som förföljer barn är skrymmande.
Lilla Hunden är en uttrycksfull docka som noggrant hälsar på och ser varje barn föreställningen igenom. Scenografi, rekvisita och kostym går till största delen i rött, vitt och svart – kontrastrika färger som små barn har lätt att uppfatta. Att uppsättningen utarbetats i ett teaterlaboratorium med testpublik från målgruppen märks – det här är en genomarbetad föreställning som tar sin mycket unga publik på största allvar.
Loading ...
