”Inte tillräckligt konstnärlig” verkade vara stämpeln på franska författaren Colette insåg Jenny Andreasson när hon grävde efter intressanta kvinnor i Dramatens arkiv. Dags att damma av och revidera – den självklara impulsen för regissören som var konstnärlig ledare för Spets, teaterprojektet som lyfte fram dramatiker som Alfhild Agrell, Stina Aronson och Ulla Isaksson.
På Dramaten debuterade Andreasson 2010 med att göra oförglömlig snösaga av Françoise Sagans Slott i Sverige (läs Nummers recension här), och något av samma drömska instängdhet som där har nu pudrats över Chéri. Det är historien om kokotten Léa och hennes protegé och älskare Chéri som lever tillsammans på champagne och lånad tid – tills Chéri gifter sig med den unga Edmée (Nina Zanjani).
Luften står stilla av lyx. Om den tunga parfymdoften kommer från damerna bredvid mig i salongen eller svävar ut från scenen vet jag inte. Allt går i guld, crème och pärlor i Marika Feinsilbers kostym och scenografi.
Som ofta arbetar Andreasson med dansinslag i talteatern: koreografen Dorte Olesen låter Lena Endre och Hamadi Khemiri göra entré med självmedvetet poserande vouging genom de filmiskt vridscenssnurrande rummen. Det är nog ingen slump att Endres frisyrer pjäsen igenom är som tagna från olika tidpunkter i Madonnas karriär (hon som gjorde vougedansen mainstream). Endres Léa är superstjärnan. Khemiri tecknar hennes charmprins med ständiga åmande rörelser och hinner lägga in en skymt galenskap i storögdheten, som från en uppväxt i total gränslöshet, och förvirring mellan objekt och subjekt.
Första akten är uppenbarligen tänkt att bölja fram som en sidendrapering, rinna som glittrande strass. Men flera gånger går det antingen lite för snabbt eller dämpas av en stelhet i spelet. Och ska vi någonsin få se något annat än ytan?
Andreasson är inte ute efter att provocera, gör ingen stor sak av att psykoanalysera det incestuösa temat eller diskutera det solkiga i prostitutionen. Uppsättningen handlar egentligen inte särskilt mycket om att åldras, trots det ständiga talet om det, mer om att saker och ting tar slut. Och om att det finns olika sorters kärlek.
Alla rollerna styrs av sina känslor, och sin egen vilja att styra över dem. För så är Colettes värld och så är hennes hjältinna, och alla som rör sig omkring henne i paranoida piruetter (Malin Ek och Lotta Tejle briljerar). Endre smälter samman hårdhet och mjukhet på ett fascinerande sätt, gör Léa till en äldre syster till Kameliadamen. Och ett erkännande av svärtan kommer i andra akten, för att inte säga sista scenen, då Endre en kort stund släpper fram en sorg som nästan verkar förvåna henne själv. Då spricker ytan.
Loading ...
