Man undrar lätt om regissören väljer att ta i bara för att man kan göra det på Parkteatern, för att det alltid får gapas lite mer utomhus och för att publiken ändå förväntas glufsa picknick under skådespelet. Hela den här uppsättningen är ett slags parodi på utomhusteater. Den är så som många tror att friluftsteater är och måste vara. Som lättsam förströelse utan allvar.
Peter Holms scenbild är enkel. Bara en fondvägg föreställande något Venetianskt palats med utsågade dörrar och luckor. Men det är å andra sidan en riktig kostymfest samme Holm bjuder på. Tillsammans med Nathalie Pujols historiserande och commediainspirerade masker får de fantasifulla Vededigkostymerna en teatral doft av 1600-tal.
Festligt spel kan man kanske också tycka, beroende på läggning. Stycket är en komedi om girighet och hyckleri, i det avseendet mycket lik Molières komedier och lika lätt frestar den till överspel. För överspel blir det. Men här finns också flera rappa och utmanade språkligheter som är vasst komiska och ibland direkt grova.
Volpone, som görs av Per Graffman i ämbetsdräkt och lejonman, spelar sjuklig och döende för att på det viset lura av folk pengar. Hans betjänt Mosca (en energisk Bengt Nilsson) styr upp planerna och spelar ut de lättlurade karikatyrrollerna mot varandra genom att lova dem framstående positioner i Volpones testamente. Turerna svänger så att alla snart lurats på ett eller annat vis.
I längden blir den yviga spelstilen tröttsam och det verkar som om ensemblen själv tappar geisten av att publiken inte skrattar. För under föreställningen i Vitabergsparken dagen efter premiären är publiken förvånansvärt tyst och inte ens fattighjonens pruttscener leder till några spontana utrop.
Ett inte obetydligt antal publikpersoner väljer också att lämna denna föreställning trots att vädret är kalas. Och jag förstår dem absolut. När nu Parkteatern automatiskt lockar så stor publik bara genom sin tillgänglighet och när man har en enda egenproducerad vuxenföreställning, dvs denna, på programmet – kunde man då inte passa på att erbjuda något lite mer meningsfullt? I den här ensemblen finns många skickliga individer som skyms av det blajiga tilltalet. Man måste inte bli så här banal för att man spelar utomhus, det har ju Parkteatern bevisat tidigare. Och förhoppningsvis får andra punkter i årets Parkteaterprogram kompensera.
Loading ...
