Scenkonstens ursprung återfinns i kulten och riten. Särskilt i dans hittar man fortfarande spår av detta ursprung men koderna suddas ut av tidens gång och är mer eller mindre tydliga beroende på åskådarens förkunskaper. Något som egentligen gäller för alla konstupplevelser. Men vissa kulturers dans står närmre sitt rituella ursprung än andra.
Koreografen Sara Gebran är född i Venezuela, uppvuxen i en libanesisk familj, har bott i New York, Köpenhamn och nu i Sverige. Hon är utbildad i både stadsplanering och dans och 2008 startade hon den konstnärliga plattformen Vertical Exile, som 2009 arbetade i flyktingläger på Västbanken, samt i Köpenhamns förorter.
Med Voodoom: Waking the model vill Sara Gebran och dramaturgen Anders Paulin skapa en multidimensionär föreställning och tar avstamp i voodooreligionen. Och nog är det många dimensioner i upplevelsen och många sinnen som får jobba. Då verket arbetats fram kollektivt, i residens i Botkyrka i södra Stockholm har riterna som framförs också fått tydligt urbana drag, samtidigt som de återkopplar till den afrikanska voodons ursprung på flera punkter.
Upplevelsen börjar redan i foajén, där också en utställning finns med en kartkonstruktion som med uppspända snören illustrerar hur folk reser mellan hem och arbete/skola i Stockholm och Botkyrka. Det är över dessa områden som Voodoom: Waking the model lyfter sina spells, inramade av ord om staden och om rättvisan, signerade Platon.
Först bjuds publiken, i enlighet med voodooritualen, på en stärkande dryck ur fluormugg. Sen uppmanas vi att skriva våra personliga önskningar på post-it-lappar och sätta upp på en vägg.
| Stora sådana, som fred på jorden, god hälsa och evig lycka, blandas med mer triviala önskemål om bra betyg, framgång i något datorspel eller längre hår. Inte oväntat kanske, då publiken är väldigt åldersblandad med ovanligt många barn, vilket, liksom utställningsmaterialet i foajén, kan ha att göra med de communityartworkshops som ingått i projektet och som föregått kvällens föreställning. | . |  Voodoodocka på skivtallrik. FOTO: Anders Paulin |
Innan det är dax att gå in i salongen får publiken också varsin kartong att dekorera och fylla med mer kollektiva önskemål, saker som vi hoppas kan förverkligas inom scenens begränsade utrymme. Dessa kartonger blir, efter en omgång kollektivt kulspelande mot metallföremål på scenen, utplacerade, filmade och återanvända som projektioner.
Metallklonken från kulspelet spelas in och omvandlas till musik av Martin Vognsen, som klätts upp till voodoopräst av vad som ser ut som återvinningsmaterial. Han har också en fantastisk musikmaskin, skapad av en gammal vinylspelare, där mässande, trumlika ljud frambringas genom att olikformade föremål placeras ut på den snurrande skivtallriken och korsar laserstrålar.
Koreografin är rituellt betonad, med inslag av både mjöl och eld och med projicerade, simultanskapade färgmönster och rörelser från en voodoodocka i lera.
Efteråt får alla som vill rocka rockring med ensemblen, eller prova att blåsa cigarrök mot laserstrålarna, som vi nyss sett ensemblen göra med trumpetande plaströr. Men inte minst får man chans att prata med konstnärerna. På premiären är de lite ledsna över strul med några videoprojektioner, men ovanligt mycket klaffade ändå i detta tekniskt komplexa projekt, som känns lite som att vara på Tekniska- Etnografiska-, Moderna- och Dansmuseet på en och samma gång.
Så om voodons makt är lika stark som denna religions förespråkare hävdar, så kommer garanterat gårdagens publik efter denna kvälls både noggranna, stimulerande och multiintressanta ritual att få alla sina önskningar uppfyllda.
Loading ...
