Vredens druvor. Drömmen om ett annat liv. Året är 1936. Landet är Amerika. Depressionen resulterar i bränd jord och krossande arrendejordbruk. I Oklahoma tvingas familjen Joad ut på vägarna. Mot Kalifornien.
På länsteatern i Örebro har man i höst tema flykt. Först den mycket välgjorda Pojke med resväska och nu Vredens druvor. Alexander Öberg har valt att göra musikteater av Frank Galatis manus av John Steinbecks roman.
Örebroensemblen har senast i Amadeus – vilken har nypremiär senare i höst – visat att de behärskar både instrument och sång, och här visar alla på olika sätt att de dessutom kan hantera allehanda instrument. Här utnyttjas också scenens korrugerade järnridå och ger kraft åt det instängda, förtvivlade. Maktens grindar. Kostymen är vitmenad, ibland klippdockeaktig. Detaljerna synligt påmålade. Snickarbyxorna. Gubbhängslena.
Scenbildens mest spektakulära detalj, är den lätta lastbil som rullas och vrids och riktar strålkastaren mot publiken. Familjens hem och trygghet. Suveränt utnyttjad med överraskande lösningar.
Att göra politisk musikteater á la Bertolt Brecht är modigt 2012. Det känns som 110 % vintage och ger nostalgivibbar. Man kastas med hjälp av text- och musikval, raskt tillbaka till ett stämningsläge, bekant från sjuttiotalets Nationalteater och Tältprojektet. Eller varför inte ett arbetarspel någonstans i Sverige? Rockiga ackord. Unison sång. Kärnfulla upprepningar och några ackord av USA:s nationalhymn.
Maia Hansson Bergqvists kaxiga tonårsgravida Sarons ros och Malin Bergs tryggt hoppfulla men slitna modersgestalt, sticker ut. Det är framförallt Sarons ros öde som kryper under huden. Hon blir här symbolen för det söndertrasade hoppet. Allt går henne förlorat. Mannen. Barnet.
Sedan har jag tyvärr svårt att smälta slutet och då framförallt den överpedagogiska kopplingen till dagens hitlockade bärplockare. Kanske hade pjäsen gjorts större rättvisa, om man helt sonika förlagt den i nutid och konverterat familjen Joad till en thailändsk eller polsk familj. Nu läggs det till ett moment som man faktiskt blir mer generad än glad över. Jag tror att teaterpubliken är fullt kapabel att göra kopplingen utan att få den fysiskt gestaltad.
Mina invändningar till trots, är pjäsen högst sevärd. Skådespelarinsatserna håller hög kvalitet, och i den speciella genre som musikteater är, är det här helt okej.
Loading ...
