vsprs – gästspel med Les Ballets C de la B

För majoriteten av publiken i salongen under denna öppningsföreställning älskar alldeles säkert Göteborgs Dans- och teaterfestival, just eftersom det är Sveriges enda, internationella festival för scenkonst -och att denna dessutom hållit hög kvalité sedan starten.
   Så tycks även Les Ballets C de la B göra. Årets föreställning vsprs blir deras femte bidrag till festivalen. Här har kompaniets ledare Alain Platel utgått musikaliskt från Monteverdis Mariavesper för att sedan låta detta barockstycke möta den romska musiktraditionen i ett tiomannaband lett av Fabrizio Cassol. Även dansensemblen består tio personer, som ägnar sig åt tokdans i olika grader – emellanåt rent akrobatisk. Platel har, enligt förhandsinformationen i programmet, inspirerats koreografiskt av gamla filmer med mentalpatienter och när jag slutar leta efter den intelligenta fördjupning jag tyckte mig finna i samma kompanis FOI, som gästade förra festivalen, och när jag slutar speja efter ett normalläge att balansera upp vansinnesskildringarna som löper amok på scenen mot, läser jag denna kakafoniska komposition med alla sina gestalter som aldrig verkar kunna mötas, med sitt scenografiska isberg byggt av kolossalt många vita tygstycken (kanske tvångströjor?) som ett ovanligt fysiskt krävande sätt att säga: ”Det är synd om människorna”.
   I det här fallet är det också lite synd om mig, för naturligtvis har man skyhöga förväntningar när detta spännande kompani kommer med en ny föreställning. Men jag sitter snopet kvar under applådtacket och undrar vad den uppskruvade festivalpubliken såg som inte jag såg, eftersom de nu står och hurrar i bänkraderna. För musikernas skull är jag också jag beredd att resa mig upp, men på det hela taget…? Nej, tyvärr, inte denna gång.