Vuxen med fantasi

intervju. På lördag är det dags för det storslagna äventyret att bli vuxen – men behålla fantasin. I en fullständigt omodern föreställning, enligt Johanna Huss som har dramatiserat och regisserar Peter Pan och Wendy med hundratjugo personer på scenen. Nummer fick en fin fantasistund med henne.

Att kunna fantisera fast man är vuxen, att skapa sitt eget landet Ingenstans – det handlar Peter Pan och Wendy om. Enskedespelet, en kultur- och teaterförening som funnits sedan 1981 i Enskede söder om Stockholm och verkar för att arbeta med professionella och amatörer, barn och gamla, har snart premiär med den mångbottnade och ganska sorgliga historien om pojken som inte blir stor och om flickan som väljer att bli det.
   Johanna Huss, som tidigare regisserat barnteater, bland annat Pärtan på Tribunalen i Stockholm, står för bearbetningen tillsammans med Johnny Lindqvist, och hon regisserar också föreställningen.

Har du koll på alla hundratjugo skådespelare?
   – Ja, tro det eller ej men jag försöker och det går ganska bra. Men alla hjälper ju till och det är en del av vad Enskedespelet handlar om: att alla tar ansvar. Även de minsta hjälper på sitt sätt och jag ser hur de växer av att få ansvar. Det är jätteroligt!

Varför just Peter Pan och Wendy?
   – För att den handlar om och hyllar fantasin. Alltså, vi lever ju i en tid när fantasier levereras färdigförpackade som dataspel eller McDonaldsleksaker. Dessutom går allt så fort att vi glömmer bort att fantisera. Peter Pan och Wendy handlar om att ha tillgång till sina fantasier och verkligen tillåta sig att fantisera – och vi vill hylla fantasin. Alla har ju ett eget landet Ingenstans. Här börjar det med att Wendy ska börja bli vuxen, hon får ett eget rum, flyttar ut ur barnkammaren, och då flyr hon till fantasin.
   Men vi valde också pjäsen för att det inte är helt lätt att hitta pjäser med stora rollkonstellationer. Enskedespelet består ju alltid av storslagna produktioner, och Peter Pan och Wendy är tacksam på det sättet, det är mycket fighter, de slåss och fäktas. Ännu har ingen blivit skadad, ta i trä.

Många har ju ett starkt nostalgiskt förhållande till Peter Pan, hur har du tänkt kring det?
   – Det har jag egentligen inte från början, eftersom jag själv inte hade det innan vi började jobba med manuset. Jag hade inte sett den tecknade filmen eller läst boken. Men i julas såg jag en filmatisering – och tyckte att Wendys resa är spännande! Så började jag läsa om Peter Pan och hittade massor av versioner, också sådana där hon ska bli mamma och allt. Allt sådant har vi struntat i. Johnny Lindqvist och jag har gjort en dramatisering som funkar 2008.

Hur ser en sådan ut?
   – Hundra procent omodern. Det finns en trend just nu inom svensk teater att gå ifrån teatern. Att hela tiden bryta illusionen. Det sysslar inte vi med, vi går med på historien helt och fullt. Jag tycker själv om att gå på teater och bara få flyta iväg. Så vi är fullständigt omoderna.