Svarta vykort – En läkares försvarstal av författaren Marcus Birro och skådespelaren Mikael Ericsson är en bearbetning och utveckling av Birros bok Svarta vykort, om Birros förlust av två för tidigt födda barn och den efterföljande krocken med en empatifattig svensk sjukvård. Också Mikael Ericsson, som framför monologen på Teater Giljotin, har erfarenhet av att vara nära anhörig.
Brister i vården är ett viktigt, ja livsviktigt ämne att lufta, dryfta och diskutera. Intressant också. Varför, frågar jag mig då, känner jag mig inte mer berörd av Svarta vykort än när jag, säg, bläddrar i en välvillig men utslätad pamflett med pastellfärgade teckningar i ett väntrum?
Mikael Ericsson intar rollen av en läkare som, när hans fru drabbas av cancer, får känna på hur det är att vara på andra sidan. Den sidan där man reduceras till en journalanteckning, ett blankt ansikte, vilket som helst. Med monotont tonläge och långa pauser berättar han om nonchalanta läkare och sin egen vacklande yrkesidentitet.
Men det som på papper må framstå som rakt och okonstlat blir i teaterskrud platt. Att spelet är nedtonat är i sin ordning, men i Gunilla Nyroos regi av Ericsson finns inga hack, få mänskliga kännetecken – meningarna stöts fram, liksom inlästa och upplästa.
Vår berättare konstaterar: På botten är vi alla lika. Alla tror att det ska hända någon annan. Vi dör alla ensamma. Texten är generaliserande, i bästa fall allmängiltig, men ytterst sällan lägger den sig tätt intill.
”Det blir specifikt när det drabbar dig recensentjävel”, kan någon tänkas invända nu. Jovisst, men liksom ord för kärlek är ord för sorg slitna. Ska de kännas från en scen måste något i gestaltning eller manus bränna igenom de förväntade fraserna.
Små ljuspunkter finns, när läkaren beskriver sin frus friska hud eller repeatlyssnar på en sångs inledning, som ville han hålla kvar något som obönhörligt tar slut. Då får sorgen kontur.
Nomadteatern erbjuder även föreställningen ihop med föreläsningar och diskussioner, i ett ämnesdrivet sammanhang gör sig Svarta vykort antagligen bättre. Jag kan bara hoppas att andra lämnar salongen tröstade och med kämparglöd, själv är jag mest förvånad över hur något så starkt och självupplevt kan te sig så opersonligt.
Loading ...
