Skådespelarnas skarpa siluetter som slåss i slow motion mot färgstark bakgrund. Ballonger, rosenblad, fejksnö och såpbubblor som faller från teaterhimlen i väl utvalda ögonblick. Vita, hålögda masker som stirrar oss hårt i ögonen. Detta är bara ett axplock av de visuella effekter som föreställningen Don’t mention the war på Angereds Teater kantas av. Då har jag inte ens nämnt alla de projicerade bilder och textutdrag som ständigt flimrar förbi på två skärmar i bakgrunden.
Charlie Åströms signum har blivit just det att ämna skapa en stark visuell upplevelse åt publiken. Den ambitionen är mer än tydlig här. Det som inte är lika tydligt är vad hans vision utöver det visuella kan tänkas vara, trots att programbladet påstår något annat.
De löst sammansatta och textmässigt ytterst sparsmakade scenerna har, enligt dramaturgen Lena Fridell, kommit till på golvet tillsammans med ensemblen. Därmed ska man inte, enligt samma källa, förledas att tro att Åström inte vet vad han vill berätta. I samma text står att Åströms arbetssätt är just en strävan efter en icke-realistisk form influerad av bland annat experimentell egyptisk teaterkonst. Åströms verk ser ut att vara en slags antikrigsappell i en tid då gränsen mellan moral och samvete för länge sedan suddats ut. Själva titeln klingar ju välbekant från forna Fawlty Towers-dagar och måste tolkas som en blinkning åt det förbjudna i att ens tala om krig och skuld.
I en rad tablåer möter vi så bland andra den brittiska marinofficeren gestaltad av Phax Ahmada, så gott som ordlös och på nerdragen hastighet. Det är snyggt det han gör, men här måste jag efterlysa lite förnyelse. Det vore roligt om han någon gång fick utrymme att göra något utöver sitt fysiska uttryck.
Jill Ungs gravida nunna kommer bäst till sin rätt i en dansscen bakom ovan nämnda vita mask. Hennes längtan och smärta blir påtaglig här. Såklart finner vi också en arg ung kvinna bland karaktärerna, här övertygande framförd av Solafa Ibrahim. Hon sparkar vilt mot orättvisor och patriarkat, dock gör föreställningens svajiga yttre ramar att hennes sparkar missar målet.Den karaktär som gör störst intryck på mig är Ove Wolfs förtappade försäljare av mänskliga rättigheter. Som vanligt levererar Wolf, det är bara att beklaga att han inte har fått mer scentid i denna rapsodiska föreställning.
Det totala intrycket av föreställningen blir alltför spretigt och oartikulerat. Mycket vilja och känsla anas, men försvinner bort i de svaga konturerna. Grumligheten blir alltför påfrestande och det visuella intrycket är inte starkt nog för att övertyga mina ögon.
Loading ...
