På Dramaten gör man det med dans. I Örebro som klassrumsteater. I Skärholmen lider Werther alla helvetes kval i en vit och Ikea-möblerad enrummare med kök. När han flyttar in är det 1700-tal och nutid samtidigt och ur Clas Ohlson-lådan packar han upp studentfoto, Knausgårdpockets och Proust med desinficerade fingrar. När Johann Wolfgang von Goethes brevroman tar sin början börjar också Werther ett nytt liv, en ny tillvaro i den lantliga byn Wahlheim. Här möter han Lotte, här ska han förstå vad kärlek är och här ska han förtvivla och förtvina av svartsjuka och glöd.
Jonas Nilsson gör en Werther som går från pedant till psykfall under loppet av knappa två timmar. Lika stillsamt som han viker sin plastkasse i pjäsens inledning, lika förälskat uppeldad beskriver han Lotte som delar ut surdegsbröd till sina småsyskon och lika galet står han och fryser på sitt ämbete i Weimar medan Lotte och Alberts fredagsmys doftar Tacokrydda över hela scenrummet. Ja, det är en smått genialisk rollgestaltning som i Nilssons plastiska persona rymmer det mesta av Sturm und Drang-erans drömska svärmeri och lidande, därtill en stor portion komik.
Regissör Carolina Frände rör sig skickligt mellan djup och humor i Goethes lidelsefulla berättelse. Det är en iscensättning i vilken det följaktligen känns helt rätt att Caroline Söderströms Lotte bjuder in folk från publiken till chips och bål för att illlustrera fest i Wahlheim och att Robert Fux som Albert, med svetten lackande, dansar till Gangnam style långt upp i bänkraderna.
Darins Astrologen och Depeche modes Strangelove blir snajdiga och känslostarka igenkänningsmarkörer, som bygger broar mellan det tidstypiska språket i Goethes brevroman, syntigt 80-tal och Så mycket bättre-tider.
Det har talats om att romanen om Werther utlöste en självmordsvåg i 1700-talets Tyskland. Det må vara hur det än är med den saken. Frändes Werther ser i alla fall med glimten i ögat på de ungas känslostormar utan att för den skull skoja bort allvaret.
Loading ...
