Strindbergs Intima Teater gillar engelskspråkiga internationella samarbeten, man har kunnat se flera sådana uppsättningar på deras scen. Inte så konstigt att de nappade när skådespelarna Cecilia Nilsson och Bo Corre (vid The Actors Studio i New York) ville sätta upp Joyce Carol Oates pjäs The widows.
Särskilt inte eftersom det, tro det eller ej med tanke på att det gäller en världsstjärna till författare, är en världspremiär vi talar om. Andra pjäser av henne har annars synts på svenska scener, till exempel populära I stand before you naked.
Två kvinnor – unga, vackra, barnlösa och nyblivna änkor – i den lilla amerikanska universitetsstaden Manitock bor på varsin sida av scenen. Vi ser spegelvända fragment av deras hus i varsin ände av gatan: fåtölj, myslampa, fönster, telefon.
När den avvaktande gråa musen Beatrice (Corre) väl går med på att träffa den färgstarkt leende Moira (Nilsson) visar det sig att de har mer gemensamt. Inte bara behovet att tala om sorgen och sina bortgångna män (hastig bilkrasch respektive långsam cancer), eller att kanske få slippa tala om dem och bli en egen person – en änka skulle väl lika gärna kunna vara kvinna, mor, älskarinna, fru på nytt. Eller bara fri. Nej, de verkar också ha sina män gemensamt. Det hela utvecklar sig till en stillsam och lågmäld katt-och-råtta-lek om vem som egentligen är ”den andra kvinnan”.
Visst är det ett August Strindbergskt maktspel (tänk Den starkare) men också en gnutta Ingmar Bergmansk kvinnorelationsskildring, och en smula ödesdiger Harold Pintersk kammarspelsslutenhet med menande tystnader.
Men framför allt är det Joyce Carol Oates. Hennes kvinnofokus, hennes sätt att göra myt av vardagen, att skapa klassiska ödes- och moralberättelser av hierarkiskt amerikanskt småstadsliv där ”folk pratar”, hennes förmåga att väva in feministisk kritik i berättelser som man vill lyssna till.
Just lyssna måste man vara beredd att göra här. Uppsättningen dras med det litterära och statiska. Det pratas och pratas. Det pratas sittande i fåtöljen, det pratas i telefon, det pratas stående vid fönstret.
Nilsson och Corre löser det med hängiven närvaro och varsin nyans av stiliserad realism. Och deras prat avlöses av att de sju scenerna delas av med svenska kvinnliga musikers verk: eftertänksamma singersongwriterröster som förstärker känslan av kvinnorum.
TIDIGARE I NUMMER:
Oates via fiberoptik
Loading ...
