Att Betty Nansen-teatern har kunnat producera ett nytt stycke av Wilson och Waits beror till stor del på att de fått pengar från Kulturbro 2000. Men i Köpenhamn är man ändå förundrad över vad som givit dem den äran. Flera olika rykten försöker ge en förklaring. Ett av dem säger att teaterns direktörer Henrik Hartman och Peter Langdahl såg sin möjlighet att engagera Wilson efter att ha upptäckt en möjlig svaghet i hans ego.
Robert Wilson, en av vår tids mest internationellt hyllade och omtalade regissörer, får i stort sett göra vilken föreställning han föreslår, på vilken teater som helst. För några år sedan fick han emellertid ett avslag. Woyzeck skulle sättas upp på Saltzburgs Festspillen. Wilson var då en av de tilltänkta regissörerna, men han fick till sist inte jobbet. Uppgiften gick till en annan namnkunnig regissör, Peter Stein.
Vägen till Betty Nansen
1998 satte Wilson upp ett Ett Drömspel på Stockholms Stadsteater. Under repetitionsperioden åkte han ned till Betty Nansen för att titta på deras uppsättning av The Black Rider, ett stycke han skapat i samarbete med Tom Waits och William S. Burroughs 1990. Efter att regissören hade uttryckt sin begeistring för teaterrummet bestämde sig de två teaterdirektörerna att spela an på hans sårade stolthet från Saltzburg, och frågade Wilson om han ville sätta upp Woyzeck.
Den 19 november har uppsättningen premiär. Robert Wilson har även denna gång valt att samarbeta med Tom Waits, som tillsammans med sin fru Kathleen Brennan skrivit ny musik och nya texter till föreställningen. Det är tredje gången Wilson och Waits arbetar ihop med en föreställning, förutom Black Rider gjorde de 1992 sin version av Alice i underlandet, Alice, på Thaila-Theater i Hamburg.
Wilson säger att han har valt att arbeta med Waits igen för att denne ”är hans favoritartist, men att han främst frågade honom för att han att han inte kunde tänka sig någon annan, vars musik och texter skulle passa bättre till vad han tänkt sig att göra med Woyzeck.”
Allkonstnären Wilson
Robert Wilson är från början utbildad som arkitekt. På 60-talet flyttade han från Texas till New York där han började samarbeta med konstnärer och koreografer som Martha Graham och Merce Cunningham. Sitt breda publikgenombrott fick han dock inte som dansare, utan Wilsons internationella ryktbarhet – utanför snävare experimenterande teaterkretsar – fick han med uppsättningen Einstein on the Beach, som han gjorde 1976 tillsammans med Philip Glass.
Förutom Tom Waits och Philip Glass har han bland annat samarbetat med David Byrne och Lou Reed, och också med personer som Susan Sontag, Allen Ginsberg och Heiner Müller.
Tom Waits karriär som musiker och skådespelare känner de flesta till. Anledningen till att han valt att samarbeta med Wilson i en ny uppsättning är för att ”regissören tjatade så mycket” att han till sist gav med sig.
Tom Waits ser välmående ut när han dyker upp på pressmötet på Betty Nansen-teatern. Han har grå kostym och gymnastikskor. Hans tobaksstämma är densamma, men han ser alldeles för välnärd ut för att kunna ha upprätthållit de dryckesvanor man har fått höra att han tidigare har hållit sig med.
Wilson är helt klädd i svart och verkar mer hemma i medelåldern än sin åtta år yngre kollega.
Texten, musiken och arbetsprocessen
Waits ser inte något märkligt i att komponera musik och skriva texter tillsammans med sin fru och arbetsprocessen beskriver han i typiska Tom Waitska bilder:
– Ibland är jag hunden och hon min ägare, andra gånger är hon väggen och jag målar henne. Att arbeta ihop är inte så annorlunda från att laga mat ihop eller att uppfostra barn. Det är precis lika komplicerat och lika enkelt. Du börjar att säga något och den andra avslutar din mening. Så är det.
Tom Waits, verkar ha en oerhörd respekt för sin mer analytiska kollega. Han har beskrivit Wilson som vår tids Leonardo. Wilson själv verkar inte tycka så mycket om att tala om sitt arbete. Han tycker att det kan tala för sig själv.
Tre dagar före premiären verkar båda vara nöjda med vad de har åstadkommit. Det finns fortfarande tid att ändra på mycket, dagen innan hade de bestämt sig för att skära bort en scen. De trodde också att de skulle få ändra på historien eftersom en av skådespelarna fått ryggbesvär. Skådespelaren har dock blivit bättre, så det kommer troligen inte att behövas.
Büchners Woyzeck
Georg Büchners pjäs har sin utgångspunkt i en sann historia om soldaten Woyzeck som full och förblindad av svartsjuka mördade sin flickvän i Leipzig 1821. Leipzigborna såg dådet som ytterligare ett i raden av många svartsjukemord.
Pjäsen fick sin urpremiär först 1913, 76 år efter författarens död. (Büchner dog av tyfus 1837, tjugotre år gammal.) Ändå kom det gamla stycket att väcka stora politiska och litterära debatter i samband med premiären. Büchner såg inte bara Woyzecks svartsjuka som en förmildrande omständighet i sin pjäs. Han frikände också mördaren Woyzeck från all skuld till mordet.
Woyzeck framställs som om han drivits till sin desperata handling av de förutsättningar han lever under. För att kunna försörja sin flickvän och deras oäkta barn försöker han skaffa extrainkomster. Men han har svårt att behålla jobben och drygar ut arbetsinkomsterna genom att sälja sig till medicinska experiment.
Samtidigt som hans desperation blir allt större blir också hans isolering från omvärlden mer kompakt. I dramat beskrivs Woyzeck som en figur skapad av sand, skräp och skit – en beskrivning Woyzeck själv börjar tro på. Den stackars mannen lyckas trots alla försök inte försörja sin familj. Flickvännen lämnar honom till sist för en som kan det.
Fragmentariskt bildskapande
Huvudpersonens gradvisa undergång har Büchner skildrat i många små ögonblicksglimtar som vi i dag skulle kalla surrealistiska. Hans skrivsätt har beskrivits som fragmentariskt men med ett skarpt och bildskapande språk. Ett försök att förklara hans egenartade och nyskapande stil är att författaren skrev stycket medan han var sjuk i tyfus, under feberrus.
Den debatt som följde på premiären 1913 hade inte bara sitt ursprung i hans nya sociala patos och i hans litterära stil. Man hade inte bara problem med att tolka hans pjäser innehållsmässigt och politiskt. Hans handstil var så dålig att det i många fall var helt omöjligt att läsa vad han egentligen hade skrivit i sitt manus.
Wilson om Woyzeck
Robert Wilson är känd för att behandla de klassiska dramerna med mer eller mindre fria händer och Woyzeck benämner han lite överraskande som en ”kärlekshistoria”.
– Jag tror att det är en historia som vi alla känner till. Det är en mycket enkel historia och det är det som gör den intressant. Den är strukturerad på ett mycket enkelt sätt, mycket klart…men under enkelheten vilar mysteriet… Ja, jag tror att himmel och helvete är en och samma sak.
– Det är mycket som är på gång när man talar om kärlek. När Romeo säger att han älskar Julia så är det något mycket komplext. Våra kroppar rör sig fortare än vi tror att de gör och det finns en sorts språk där. När vi säger att Woyzeck är en kärlekshistoria så är det något mångfasetterat.
Klicka här om du vill se fler videoklipp från presskonferensen eller läsa Tom Waits och Kathleen Brennans sångtexter från Woyzeck!
Loading ...
