Martin Borgs, 30, arbetade hösten 2002 med Moderaternas valkampanj då han fick sitt cancerbesked. Sedan en tid är Martin, efter omfattande cellgiftsbehandlingar, friskförklarad. Anna Hedelius har samtalat med honom kring pjäsen och sjukdomen.
Martin om Wit
Anna: Jag blev väldigt glad åt att du ville följa med och se pjäsen, men var från början inte helt säker på att jag skulle våga fråga. Hur kändes det att se den?
Martin: Jag tyckte inte att det var jobbigt. Kanske hade det varit annorlunda om någon hade sagt till mig att gå in i det där teaterrummet ensam för att bli utsatt för lite ”teaterterapi”. Då hade jag förmodligen brutit ihop. Men som det var nu, i det sociala sammanhanget, blev jag bara påmind om att livet är underbart. Jag vill inte glömma att jag har haft cancer. Jag tror att jag blev en bättre människa av det. Men jag skulle inte orka se pjäsen igen. Kanske för att det inte skulle vara lika magiskt en andra gång.
Anna: På många sätt tycks du ha ett helt annat förhållningssätt än Vivian Bearing till livet och till din sjukdom. Där hon blir bitter och har svårt att hantera att just hon blir utsatt för detta tycks du snarare se din sjukdom som en gåva…
Martin: Det stämmer nog. Jag var inte förvånad att jag fick cancer. Jag hade dittills aldrig träffat en människa som upplevde sig som lyckligare än jag. Mitt liv var för bra för att vara sant. Tacksamheten över mitt lyckliga liv var större än bitterheten över att få cancer.
Till skillnad från Vivian gick jag också helt in i rollen som patient. Jag anpassade mig till situationen och var solstrålen som tacksamt tog emot vården. Som patient är man ett objekt, vilket Vivian upplevde som kränkande. Jag valde i stället att försöka vara en så bra patient som möjligt och det gav mig tillfredsställelse.
Men jag känner inte alls igen mig i pjäsens bild av sjukvården. Jag blev helt otroligt bra bemött och kan till och med sakna det ibland.
Anna: Du säger att cancern gjorde dig till en bättre människa. Vad tyckte du att du lärde dig?
Martin: Jag har nu ännu mer än tidigare inställningen att livet är underbart och att jag vill vara tillfreds med livet när jag dör. Efter cancern har jag försökt tänka enligt devisen ”om det här var min sista dag…”. Om jag en dag får besked om återfall vill jag inte ångra något jag har gjort eller inte gjort. Vivian blir ju inte tillfreds med sitt liv förrän i sista minuten. Det hade varit så oerhört tragiskt om hon hade dött tidigare, då hon fortfarande var bitter.
De existentiella frågorna var det som berörde mig mest i pjäsen. Vad gör ett liv värt att leva? Jo, naturligtvis grundläggande saker som mänsklig beröring, att försonas med sin uppväxt och så vidare. För Vivian nästan brändes det första gången sköterskan Susie rörde vid henne. Men i slutscenen kryper hennes gamla lärare upp bredvid henne i sängen och Vivian vilar mot hennes axel. Och så dör hon i princip till en barnsaga…. Hon lärde sig uppskatta livet till slut, men först på sin dödsbädd.
Anna: Tidigare levde Vivian väldigt mycket i litteraturen och i sin forskning. Det var i yrkesrollen hon hade sin värdighet som människa…
Martin: Ja, och där var hon ju precis likadan som läkaren, som tyckte att det viktigaste i livet var att lösa cancerns gåta och betraktade patienten som ett nödvändigt ont. Hon behandlade sina studenter på precis samma sätt. Men båda lärde sig ju under pjäsens gång…
Anna: Din och Vivians situationer skiljer sig på många punkter, bland annat familjemässigt. När du fick cancer hade du en tvåårig dotter och din sambo väntade ert andra barn, medan Vivian helt saknade anhöriga. På vilket sätt tror du att det gör skillnad?
Martin: Visserligen var det ju hemskt för mig att tänka att jag kanske aldrig skulle få se mina döttrar växa upp, ta studenten osv. Men samtidigt…om jag hade dött som tjugofemåring, efter att ha levt ett liv som egentligen bara gett mig själv tillfredsställelse…det hade jag inte velat. Genom mina barn har jag kunnat ge någonting tillbaka till livet, jag har gett liv och det känns väldigt värdefullt.
Anna: Kan du rekommendera andra att se Wit?
Martin: Alla borde se den. Om nu inte alla kan få cancer…och det borde sannerligen inte alla få….så kan pjäsen vara en crash course i cancer, en påminnelse om hur mycket vi har att vara tacksamma för i livet. Om Vivian inte hade fått cancer hade hon aldrig fattat att hon levde fel….
Loading ...
