Han skulle stanna ett par veckor, men kriget bröt ut i Europa och när Gombrowicz var på väg ombord på det fartyg som skulle föra honom hem ångrade han sig och klev iland igen. Han blev kvar i Argentina i tjugofyra år.
För Nummers läsare är Gombrowicz kanske mest känd som dramatiker – av pjäser som till exempel Yvonne, prinsessa av Burgund. Dagboken skrev han i exil och den kom i svensk översättning (av Anders Bodegård, på Albert Bonniers förlag) åren 1990, 1992 och 1993. Dessa böcker, som varit mycket svåra att få tag på kommer nu alltså i pocket.
Dagboken kan läsas som en roman eller en essä, som en uppsats eller – ja, kanske just som en dagbok.
Författaren sysslar med många olika saker på en och samma gång: han definierar sig själv, han fabulerar mellan raderna. Han försöker klarlägga vad som gör bra litteratur; hur, av vem och varför. Han slåss med näbbar och klor, med ett slags total respektlöshet för en kompromisslöshet i det konstnärliga skapandet. Och visst – han är snobbig och han är sträng. Men han är samtidigt tramsig, lekfull och – oerhört fascinerande att läsa. Det finns ett slags klar obändighet i dagböckerna som jag inte tror jag mött hos någon annan författare. Han skriver om poesin, romankonsten, musiken, måleriet och inte minst religionen på ett sätt som gör att läsaren för eller senare tvingas ta ställning. Det är fascinerande och inte så lite provokativt. Subversivt skulle man rent av kunna säga, och det i ordets sannaste mening.
Witold Gombrowicz återvände till Europa 1963, bosatte sig i Sydfrankrike och levde där till sin död år 1969. Dagböckerna finns ännu kvar.
Loading ...
