Woyzeck på Göteborgs Stadsteater

Antti Reini gestaltar den trasiga och djupt desillusionerade Woyzeck. Och detta gör han med bravur på ett alldeles egenartat sätt. Med både aggressiv stolthet och underdånig auktoritetstro valsar Reini bestämt runt i Wozecks alltmer vanvettiga sinnevärld. Liksom i gangsterfilmer när man som åskådare sympatiserar med boven, upplever jag hur jag faktiskt hejar på denne bestialiska mördare.
   I Stefan Metz tolkning är den här blodiga kärlekshistorien till stor del också en skildring av ett samhälle i brytningstid såväl ekonomiskt och socialt som vetenskapligt. Metz målar upp en färgrik skara människor i vredesmod och alienation, vilken tråkigt nog inte hela ensemblen behärskar hålla samman. Stundtals blir jag mer än lovligt sömnig och inte ens Johan Grys Robocop-karaktär med alla sina konster, håller intresset uppe. Jag myser å andra sidan i min stol när Woyzeck och hans älskade Marie (Anna Persson) försonas i en skönt trevande tryckare till toner av Lionel Richie.
   I Alex Tarraguel Rubios läckert vertikala scenografiska bygge och med Gunnar Jönssons videodesign som säker fond, regerar Reini scenen som antihjälten Woyzeck med all sin såriga smärta och sin galenskap. Hans röst kommer länge att eka i mig: ”Stick ihjäl den skabbiga hyndan!”