Men när Operahögskolans elever klär på sig Drottningholmsteaterns sidenkostymer i 1700-talsoperan Xerxes fyller de dem med vibrerande liv.
1700-talets specialeffekter är primitiva jämfört med dagens filmtricks; en flaska försvinner genom en golvlucka, en pappersbåt svajar till i fonden. Men dessa scenerier är förvånansvärt effektfulla. Jag ryser länge av den hallucinatoriska scen där Xerxes plågas av ett känslostarkt brev och rummet plötligt svämmar över av brev från tak och kulisser. Överallt dyker anonyma händer upp med papper, tills Xerxes bryter ihop.
Orkestern är lika pigg som sångarna, musiken är härligt elastisk som en gummiboll, även om vissa partier är lite långdragna. Dirigenten Mark Tatlow, tillika ny chef för Slottsteatern, tar fram det dramatiska i Händels musik.
Det hörs på några av sångarna att de fortfarande är studenter, men titelrollens Karolina Blixt håller högsta klass genom hela operan, med en fascinerande pondus i både kropp och röst. Det är runt hennes maktfullkomlige kung som hela föreställningen snurrar och hon lyckas behålla ett fokus och publikens intresse, trots den underliga och ålderdomliga handlingen.
Kungen som är van att få sin vilja igenom försöker styra såväl människor som naturen omkring sig. Xerxes förtvivlade försök att tvinga Romilda att bli kär i honom är patetiska till det sublimas gräns. Det gör ont på riktigt. Karolina Blixts magnetiskt olyckliga figur lyckas trollbinda tills det bara är henne man lyssnar på. Det skulle nog hennes megalomane rollfigur varit nöjd med.
Loading ...
