Rummet liknar en studio eller kanske en Montessorilokal: vita väggar och möbler i ljust trä. Klippa och klistra. Banka och borra. Allt är möjligt när mentala väggar saknas och det är högt i tak.
Som publik får vi sitta på mjuka kuddar placerade längs scenens golv. Som tillfälligt inbjudna gäster hos ett konstnärskollektivt. Här blir vi såväl åskådare som åhörare till en work in progress i musikens tecken.
Vi får möta pianisten och tonsättaren David Tudor (Kristine Scholz) som uruppförde många av Cages stycken, konstnären som var starkt inspirerad av Cage – Yoko Ono – arty framställd av Jessica Liedberg. Och koreografen och dansaren Merce Cunningham som i sin tur inspirerade Cage till att använda slumpen när han koreograferade, charmerande naivt gestaltad av Maurits Elvingsson.
Också självaste John Cage, tonsättaren, författaren, filosofen och konstnären som tillhörde det amerikanska avantgardet efter andra världskriget och som i Staffan Göthes gestalt blir en seriös ledare av den allvarsamma leken.
Likt nyfikna barn lyssnar de högtidligt in sin omgivning och försöker återge den som musik: En plåtstol blir en trumma och en trumpinne en telefon i jakten på musikens innersta väsen. Och premiärpubliken verkar vara med på noterna och tvekar inte att nyfikna titta över axeln på de märkliga vuxna som leker så naivt på scenen.
På slutet belönas vi med en riktig livekonsert när Göthe rockar loss med elvispar, ankor, tryckkokare. ett piano, tre radioapparater och en fisk i ett försök att återskapa verket Vattenpromenad. Och det blir fullt sjå att hålla alla apparaterna igång i rätt tid.
Det är rofyllt och oerhört konstnärligt men möjligen lite ovanför målgruppens (från 5 år) huvuden. Föreställningen skulle lika väl kunna fungera som en vuxenmonolog på Målarsalen. Men så är det ju med öppen konst. Och eftersom den här uppsättningen är en happening som förändras för varje gång, så kan jag inte heller säga vad just du kommer att uppleva.
Loading ...
