Rörelsmönster enligt Sjöberg

Scenkommets Film- och teaterverk Skuggorna ingår i projektet Verka som andra, som drivs av den svenska kulturföreningen Very Special Arts. Organisationens huvuduppgift är att lyfta fram och inspirera konstutövare med funktionsnedsättningar. Regissören och dramatikern Hans Sjöberg och hans skådespelare vet hur det är att avvika från normen. Deras teatermetod tar sin utgångspunkt i just det. Nummer har pratat drömmar och begränsningar med mannen som blev fotbollsproffs vid 48 års ålder – i princip.

Dina pjäs Skuggor har urpremiär den 27:e maj, åtminstone delvis. Förklara!
   – Verket består av fem korta pjäser som får premiär nu, och fem kortfilmer som börjar spelas in direkt efter premiären. Nypremiär för alltihop blir det i höst.

Pjäserna och filmerna är fristående från varandra, men har en röd tråd. Vad då?
   – Tanken är att kortfilmerna ska kunna visas för sig själva i olika sammanhang. Tråden är sökandet efter identitet, att bli den man var ämnad att bli. Att hitta ljus i mörker, kan man också säga. Därför har jag valt att göra svartvita stumfilmer.

Tror du att varje människa är ämnad för något speciellt?
   – Ja, jag tror att alla har en ursprungsdröm som barn, men att många kommer ifrån den i vardagen. Men gräver man djupare så tror jag att man kommer ihåg att man ville bli fotbollsproffs när man var 14. Då gäller det att översätta det till något vid 48!

Och hur hanterar man just fotbollsproffs-drömmen vid 48?
   – Jag hade ju den! Då översätter man drömmen om att göra mål till att berätta historier och nå fram till en publik.

Du och dina skådespelare utforskar nya uttrycksmedel. Hur då?
   – Alla våra skådespelare har ju någon form av fysisk funktionsnedsättning, även om det inte alltid syns. Jag tar inte hänsyn till det i manus, utan utforskar lösningar efter hand. Om jag skriver att någon ska springa över scenen så frågar vi oss vad alternativet kan vara i en rullstol. Jag fick själv MS för tio år sedan och har gått från att vara väldigt rörlig till att gå med käpp. Jag får översätta mitt tidigare rörelsemönster till något nytt.

Så hur skulle du göra en monolog med en skådespelare som haft en stroke och inte kan artikulera som förut?
   – Då skulle jag tänka mim; uttryck med ögon och gester. Jag tycker det låter jättespännande. Jag skulle gärna se Hamlet så!

När tror du att integrerade ensembler är norm inom svensk scenkonst?
   – Vi har en bit kvar att gå. Men läget är bättre än för fem, tio år sedan.