Klichéaktigt om kärlek mellan män

Performativt och konceptuellt belyses ämnet genast enkelt. Likaså är det när den till utseendet ännu yngre mannen sjunger. Hans höga röst påminner om de kastratsångare – pojkar som kastrerades för att inte komma i målbrottet och som därför hade en mans lungkapacitet men en pojkes alt- eller sopranröst – som förekom ända in på 1700-talet.
   Lika mycket handlar det om mannen och hans identitet när de två unga männen mot slutet sakta klär av sig kläderna. Ljussättningen och poserna exponerar deras kroppar och objektifierar dem på ett sätt vi är mest vana att se den kvinnliga kroppen göras. Och när de iklädda kråsskjortor, mössor med öron och pålimmat skägg är de svåra att definiera. Likt den androgyna varelsen Tintomara i Carl Jonas Love Almqvist roman Drottningens Juvelsmycke är de vare sig män eller kvinnor, människor eller djur. 
   Men större delen av Boy & Boy är mer berättande och metaforisk än så. Till exempel går de två unga männen med plastsnopparna in och ut i en lövvägg som dinglar som ett täcke ned från taket. Deras teatraliska entréer och sortier är bara ett av de elementen i verket som påminner om traditionell teater och linjärt berättande.
 
Boy & Boy är förutom teatralisk även rik på bildspråk och referenser. När de två unga nakna männen försvinner in i lövväggen anspelar scenbilden på Paradiset, men ett Paradis där Eva ersatts av en till Adam. Och mot slutet när de två sittandes spelar på en modern lyra frammanas även bilder av näcken eller av något så paradoxalt som en manlig musa.
   De många referenserna och metaforerna gör Boy & Boy till ett verk som aldrig är gripbart. Problemet är att det alltför ofta är bilderna så klichéaktiga och vedertagna att man som betraktare inte förväntas ha någon förmåga alls till att tänka själv. Som när de två unga männen omsluts i en kärleksdans. De omfamnas, faller ihop med huvudena som i en kyss och för varandras huvuden mot sina skrev. Den kontaktimproviserade dansen blir som en enda stor kliché av kärlek mellan män.
   Mest problematiskt är det bildspråk då verket i sig tematiserar kropps- och identitetspolitik. Varför skapa bilder och metaforer av män när de unga männens kroppar i sig själva representerar den problematik Boy & Boy tycks vilja handla om?