Det finns inte mycket utrymme för äldre verk inom dansen eftersom suget efter nya verk är så stort. Dessutom är det inte många verk som håller tillräckligt hög klass för att vara intressanta nog för en rekonstruktion/nyuppsättning. De flesta blir rätt snabbt daterade, även om de ändå kan vara intressanta ur historisk synvinkel.
Men No-no är mer än väl värd en återuppsättning och även om jag har starka minnen från 1998 då det visades för första gången på Dansens Hus överraskas jag ändå av verkets närmast massiva skönhet och sensualitet. Då, för tio år sedan, minns jag att jag tänkte att uttrycket, som jag tror kommer från Martha Graham, att ”dance is a graf of the heart” stämde exakt in som beskrivning på No-no.
Det finns en vibrerande livsenergi inbäddad i koreografin vars rörelser är kattlikt mjuka och ljudlösa. Men samtidigt som verket är intensivt levande genomkorsas det av mörka skikt som för tankarna till ett rekviem.
Det sakrala intrycket förstärks av Jens Sethzmans hemlighetsfulla ljusscenografi som har en starkt rituell prägel och av den ömsom suggestiva, ömsom ålderdomliga musiken.
Musiken är till stor del hämtad från Mellanöstern och de fyra manliga dansarna har arabiska skrivtecken målade på sina bara överkroppar. Det är i reaktionen och i den upplevda betydelsen av dessa inslag som tidens gång och omvärldens förändring gör sig mest påmind. Då, i mitten av 1990-talet, tolkades såväl skrivtecken som musik rent estetiskt men idag får det för många i publiken en politisk innebörd. Så var det i publiksamtalen efter föreställningarna i Helsingfors, där verket hade sin nypremiär.
Verk som likt No-no återskapats av koreografen och de ursprungliga dansarna tenderar – om processen är lyckosam och dansarna lika skickliga och hängivna som dansarna i Helsinki Dance Company – att bli mer intressanta och få en större tyngd än originalversionerna. I dessa verk samspelar tiden på många olika plan med erfarenheten och minnet, vilket är vad jag upplever har hänt med No-no som är ett starkare verk idag än för tolv år sedan och mycket mer levande än många helt nya verk.
Därför skulle jag önska att fler koreografer återupplivar sina främsta verk och låter dem blomma ut – istället för att låta dem falla i glömska.
Loading ...
