När John Ajvide Lindqvist äntrar Dramaten för att begå pjäsdebut så är det givetvis med ett lik i bagaget.
Men om det i hans romaner är människor som återuppstår och vandrar i gränslandet mellan liv och död, så är det något betydligt hårigare vi får möta på Målarsalens scen: en grävling som får representera alla de släktingar som har fått sätta livet till under tyngden av dansbandet Tropicos turnébuss som under snart 35 år har rullat på de svenska vägarna.
Iklädda tigermönstrade kavajer i klatschiga kulörer som chockrosa och guld samlas bandet i ett väntrum på väg in till det minnesprogram som snart ska sändas om dem i tv. Men stämningen är inte precis på topp, utan snarare får vi möta fem musiker i limboland, i livskrisens epicentrum när allt börjar slutta neråt – vilket för övrigt också delar av rekvisitan gör efterhand.
Någongång, någonstans gick de visserligen bra för de här grabbarna. Men minnet sviker dem. Var gick det bra och hur? Kvar finns istället bara svarta känslor av ett potatismos i Sveg som gömde en vass glasbit. Och efterhand liknar dessa femtioplusstaggare mer några av Lindqvists zombies från romanen Hanteringen av odöda, bittra föredettingar vars interna konflikter också osökt för tankarna till den underbara dokumentären om hårdrockbandet Anvil och dess bandmedlemmar som gick på tv för två år sedan.
Man skulle kunna avfärda ”Fem musiker” som en 120 minuter kort bagatell med alltför förutsägbar dramaturgi enligt Ibsenmodellen ”Det finns alltid en pistol i slutscenen”. Men den är för charmig för det. Eller om det är skådespelarna som är för charmiga. Inte minst Jan Waldekranz psykotiska Tommy etsar sig kvar i minnet. Liksom Magnus Ehrners svindlare Allan, medan Omid Khansaris gosiga grävling är den som är scenens stora charmtroll och för samman människan med naturen på samma sätt som älgen och björnen i Elfriede Jelineks Rastplatz. Eller varför inte isbjörnen i regiduon Carina Reich och Bogdan Szybers Haunted Dancehall 2006?
Överlag bär John Ajvide Lindqvists pjäsdebut drag av tyskspråkig, samtida dramatik. Eller om det är Reich och Szyber som har satt den prägeln med sin regi som den här gången annars är ovanligt talteaterorienterad och bär mindre drag av performativ scenkonst. Oavsett vad är Fem kända musiker döda i seriekrock med nyskriven musik av Göran Martling en darling om ”de sista ljuva åren” – som alltför snabbt drar förbi.
Loading ...
