Yrke: Fakir

En långhårig självplågare med ett vansinnigt begär efter att frivilligt utsätta sin kropp för all tänkbar smärta. En mystisk professionell artist som leker med döden på de mest djävulska och otrevliga sätt. En galen gycklare, som med de extremaste metoder lämnar rejäla avtryck hos publiken.
   Allt detta stämmer in på Orthae, en av Sveriges få professionellt heltidsarbetande fakirer. Men när han kliver ner från scenen förvandlas han till Gävlebon Martin Lundström. En stillsam livsnjutare i trettioårsåldern, som trivs med vad han gör. En lugn och harmonisk man där den enda likheten med ovanstående beskrivning är hans långa, mörka hårsvall.

Min första fråga till denne udda scenkonstnär var kanske den största och mest självklara funderingen som drabbade mig under researcharbetet inför intervjun: Hur smakar egentligen larver?
   – Smaken är som klorblekt pappersmassa med nonstoppskal runt så att det knastrar när man äter, svarar han och det hörs på svaret att han fått frågan förut.
   – Min kollega Tobias Törnell var den första som åt larver i svensk TV. Han blev därefter utnämnd av tidningen Aftonbladet till Sveriges äckligaste man.
   – Larverna jag äter kommer från Afrika och heter Zoforbaslarver, dessa godbitar köper jag i välsorterade djuraffärer, berättar Orthae.

Du skriver på din hemsida att du jobbade som telefonförsäljare och när du sökte cirkusgymnasiet fick du avslag. Hur kommer det sig att du blev fakir?
   – Mitt försäljarjobb var en pest och pina men samtidigt en bra skola. Naturligtvis rekommenderar jag hellre folk att bli telefonförsäljare än fakir, han skrattar. Jag förlorade tron på min själv många gånger, då avslaget kom. De sa till mig att bita ihop och äta rostig spik, och idag gör jag det, han skrattar igen. Motgångar gör en starkare.

Har du fakirutbildning?
   – Jag är självlärd, har sett andra och sedan provat själv. Min läromästare, den svenske fakiren Mr Barthon tog hand om mig som sin lärling. Vi planerade att göra shower tillsammans, men tyvärr avled han hastigt den 4:e november 1999.

Du axlar manteln efter Mr Barthon, men vem tar över efter dig?
   – Jag har inte hittat den rätte. Det måste uppstå en speciell förbindelse mellan oss, personen måste visa en drivkraft, det måste kännas rätt. Den jag säljer mitt luftgevär till, den blir min efterträdare. Mr Barthon sålde sitt luftgevär till mig, och ett halvår senare dog han.

Ditt artistnamn är Orthae, vad betyder det?
   – Det betyder helig.

Vad gör du på scenen, som du själv tycker är otäckast, vidrigast och gör mest ont?
   – Det finns inget jag är rädd för, men det gör ont när jag sätter krokar i mitt bröst och sedan hänger upp ett bildäck i kedjor från krokarna.
   – När publiken skjuter mig i ryggen med pilar från luftgeväret gör det extra ont om de träffar fel, jag ber dem alltid att sikta högt.

Finns det något nummer du inte klarar idag?
   – Det finns saker, och jag har planer som jag inte vill gå in på nu. Men om det fungerar kommer man att få se det på någon av mina framtida föreställningar. Det finns en grej, en stor grej, som ska göras bara en gång. Det kommer bli vid ett speciellt tillfälle.

Vad behöver finnas för egenskap hos den som är fakir, kan vem som helst bli det?
   – Envishet, smärttålighet och så måste man lära sig att vara ödmjuk. Inget man gör är fusk eller trick, det gör ont och allt är på riktigt. Man måste veta vad man gör och lära känna sig själv.
   – Vem som helst kan inte bli fakir, man måste vara medveten om att man blir ful och inte rik.

Men om det gör ont och är obehagligt, är du inte lite knäpp som gör det då?
   – Jag tycker de som klättrar i berg och springer maraton är knäppa. Du vet väl att en fakirs fem sinnen är öga, öra, mun och vansinne, skämtar han och visar en av sina armar som är ärrig och lite blårödflammig i huden.

Jag byter samtalsämne för att inte riskera att behöva se något mer. Åker du runt i hela Sverige med dina koster?
   – Från Dalarna i norr till Skåne i söder åker jag runt och har sönder mig själv för pengar. Det blir mycket i Stockholm, på nattklubbar, bröllop och firmafester.

Vilket är ditt nyaste nummer, och den största föreställningen du gjort?
   – Lyfta bildäck med kedjor fastsatta i krokar på mitt bröst. Det började i en finsk TV-show för ett halvår sedan. Oftast blir det inte nya saker utan utvecklingar av gamla. Man kan börja med en nål i armen, sedan sätter man den i bröstet och går vidare till kinderna.
   – Den största publiken hade jag och Tobias Törnell på gårdsfestivalen i Gävle, ca 4000 personer.

Vad innehåller en bra show enligt dig?
   – Den senaste tiden har jag alltid känt mig nöjd med mina framträdanden. När det syns på publiken att de är vilda och i extas, så har jag lyckats. Min publik har fått minnen för livet efter att ha sett mig uppträda, de har både svimmat och kräkts.

Jag har inte hört talas om att fakirer använder häftpistoler, berätta mer?
   – Det är Tobias Törnells idé från början, jag skjuter bland annat fast sedlar på min kropp.

Hur farlig är din show egentligen, förekommer ”arbetsskador”?
   – Vet man vad man gör så går det oftast bra. Vissa saker kan vara farligare än de ser ut. Att blåsa eld kan till exempel ge bakslag på elden och får man bara ner en droppe i lungorna av den där skiten man har i munnen, drabbas man av en kemisk lunginflammation.
   – Att gå på glas kan också resultera i allvarliga operationer om man inte är fokuserad och andas rätt. Man lär sig av sina misstag.
   – Personligen har jag klarat mig från några större skador.

Hur många fakirer har vi i Sverige?
   – Jag tror att det är jag och Tobias som är de enda som jobbar på heltid och lever på yrket. Om det finns någon annan får de gärna ta kontakt med mig.

Vad säger folk när du presenterar dig som fakir?
   – ”Aha, coolt, gör det inte ont?” Sedan blir man det stora samtalsämnet en stund. Det är nästan som att vara stridspilot, skämtar han.
   – Min mamma tycker att jag ska skaffa ett riktigt jobb, och hon säger att jag absolut inte får vara naken på scenen.

Vad säger försäkringsbolaget då, har du livförsäkring?
   – Vill inte gå in på det, svarar han med ett skratt.

Inför fotograferingen hämtar Martin Lundström en drinkpinne i baren och kör upp den i näsan. Jag tar några bilder och ställer sedan min sista fråga: Vad är det bästa och det sämsta med att vara fakir?
   – Det bästa är att jag gör det jag drömmer om och får träffa mycket folk. Det sämsta är att man varken blir rik eller snygg, men lite stolt över mina ärr är jag. De visar att jag gör det jag vill.