Allting har ett pris, och i en konkurrensutsatt marknad blir det priset allt lägre. Men kanske förlorar det samtidigt sitt värde? Och kanske gäller det också människolivet?
Och marknadens brist på respekt för moral och mänsklig integritet – kanske gäller den också för konsten? Ingenting tycks längre för dyrbart eller heligt för Penningen eller den konstnärliga Sanningen för att inte köpas, slitas och slängas på sophögen.
Sådär kan man gå på. Etik, estetik och existens på ett bräde. Elegant, tjusigt! Konsumismen är ett tacksamt om än något lättköpt tema för dramatisk behandling. Stryker den genomsnittlige teaterbesökaren – prisgiven åt högre, mer eviga och andliga värden – medhårs tills hon spinner.
Det gör också den amerikanske dramatikern och filmregissören Neil LaBute i sin pjäs The shape of things, som här får sin Sverigepremiär med titeln Alltings yta. Handlingen sammanfattas enkelt: vässad konsthögskolestudentska träffar en riktig loser med världens minsta ego och gör om honom till en i samhällets ögon attraktivare människa. Piffar upp honom rejält. Extreme human makeover.
Budskapet blir förstås lite förutsägbart och karaktärerna lite platta när teatern så reduceras till tankeexperiment. Alltings yta är en i sig något ytlig amerikansk dramakomedi med lagom samhällskritisk udd. Men som sådan är den både rappt skriven och övertygande framförd.
Matthias Thorbjörnsson och Ellen Bredefeldt faller mycket väl godkänt in i sina stereotypa huvudroller. Också Ida Wallfelt och Robert Fransson fyller ut sina trånga kostymer av all american-enkla typer, blåst men snäll bimbo och dryg kille med i grunden reko värderingar.
Men vad som gör Teater Insites uppsättning extra väl värd en kväll på teatern är den snillrika användningen av ny teknik. Hela rummet blir scen, och publiken tvingas till ständigt nya positioner och perspektiv medan väggar skjuts hit och dit och skapar nya scener – museum, vardagsrum, kafé, park – och proffsiga projiceringar av filmade bakgrundsmiljöer.
Det är radikalt utan att för den skull bli utstuderat. Formen tar aldrig överhanden, utan aktiverar publiken, som blir synlig och i någon mån del av handlingen, som statister på kaféet och konstutställningen. Bra, riktigt bra!
Loading ...
