Publiken utestängs

Visst blir det intressant, men långt ifrån lika sylvasst som i Brott och Straff och Gangs of Gothenburg när Backa teater iscensätter Yvonne. Detta trots att pjäsens innehåll enligt min mening är det mest angelägna av de tre pjäserna. Men regissören Mattias Andersson och hans ensemble förmedlar inte det faktum att Yvonne handlar om oss alla. Publiken förblir just publik, och det räcker inte i min bok. Hade man gått hela vägen så hade ungdomarna längst fram inte skrattat sig igenom kvällen.

Backas version av sagan om den avvikande prinsessan Yvonne blir en intensiv berättelse om en grupp högstatusindivider som lever ut sin svärta genom att trakassera en förmodad autist med oformliga konturer. Situationen i gruppen blir alltmer märklig ju fler konstiga mobbarvarianter de kommer på. Den trotsigt apatiska Yvonne – skickligt spelad av Emelie Strömberg – provocerar i sin oåtkomlighet, så mycket att alla till slut vill bli av med henne för gott.
 
Jag vet inte om det är det höga tempot eller strävan efter språklig tonträff som hindrar det livsviktiga i den här pjäsen från att dominera. Men publikens uppmärksamhet tillåts inte att stanna vid de kusliga mekanismer som den problematiserar. Inte ens när man får en kille i publiken att (motvilligt) kasta en kapsyl på Yvonne blir det tydligt att dramat handlar om näst intill var och en i rummet. Man skyndar vidare istället. 
 
Men på Backas webbplats länkar man till Youtubeklipp med kända psykologiska experiment, som på olika sätt illustrerar den mänskliga majoritetens starka benägenhet att gå i grupp och lyda order. Har man dem i bakhuvudet när man ser föreställningen så står det smärtsamt klart att de flesta av oss förmodligen tillhör den tysta massan, som låter oss förvandlas till bödlar under press, eller som bara följer strömmen och går förbi när någon blir misshandlad på gatan. 
   Lika obehagligt i ansiktet på publiken hade jag önskat att dramat Yvonne var. Publiken hade behövt det. Särskilt unga, oerfarna människor måste skakas om för att göras medvetna och hitta rätt redskap för att reagera mot förtryck, i stor och liten skala.
 
Men okej, jag förutsätter att en skolresa till Backa Teater innebär ett rejält eftersnack, där man gör en tydlig koppling till nämnda beteendeforskning, och till de ungas vardag med Big Brother, plastikbloggar och Twitterhierarkier. I så fall är Backa just nu på gång med sitt viktigaste ungdomsprojekt på länge.