Det är Berlintema på Stockholms stadsteater med anledning av att det är 20 år sedan murens fall. I detta tema ingår monologen Berlin, som egentligen är en reading som manusförfattaren David Hare har skrivit till sig själv. Inte helt enkel att tolka som skådespelare.
Det konstaterar Philip Zandén, när Nummer ringer för att få veta mer om projektet. Första frågan till Philip snodde vi från ett pressmeddelande från Stadsteatern.
Varför åker alla till Berlin, Philip Zandén?
– I förhållande till den här pjäsen kan man svara att Berlin är vårt öppna sår efter andra världskriget, förintelsen och kalla kriget. Pjäsen är en underförstådd uppmaning till var och en om att skärpa sin politiska kompass. David Hare resonerar kring Berlin som en gång var fullt av motsättningar. Staden var 1900-talets slagfält för konst och politik. Nu känns det inte så längre. Berlin har tagit semester från historien, och förvandlats till det provisoriskas stad. Det är som om alla går och väntar på någonting.
David Hare kopplar Berlin till sin egen medelålderskris. Hur då?
– Han börjar med att säga att han är tillbaka i Berlin och att han som vanligt inte får ihop det, varken ideologiskt, historiskt eller kreativt. Berlin utlöser många frågor om oss själva och vår historia.
Vad är speciellt med pjäsen Berlin?
– Det är egentligen ingen pjäs utan en reading. Hare är ju författare. Jag spelar David Hare själv, som resonerar och berättar. Så det blir en märklig form av dramatik.
För att det inte handlar om en roll i vanlig bemärkelse?
– Precis, vanligen bygger man rollen och de sista dagarna faller polletten ner. Här är rollen mer som en ramp utifrån vilken man skjuter iväg texten. Texten är det primära. Det går inte att använda orden för att spela rollen. Man måste använda rollen för att orden ska kunna spelas.
Har du träffat David Hare?
– Nej, vi har inte träffats. Men jag har 275 bilder av honom som jag sitter och tittar på. Och så har jag sett honom i klipp på Youtube.
Vilken är din egen relation till staden Berlin?
– Jag har varit där några gånger under årens lopp. Jag minns särskilt en gång vid påsk för fem, sex år sedan när jag genomlevde en egen kris i livet. Man konfronteras med sig själv, sina egna nederlag och sin tro på framtiden när man kommer till Berlin.
Bara genom att komma dit?
– Absolut, det sätter igång en process. Sedan säger folk att det är en stad för ungdomar, konst och klubbar. Men när jag kommer dit så fylls jag alltid av vad som har varit. Så jag kan relatera till David Hare.
Känner du av den kollektiva krisen också?
– Ja. Man kan inte sopa bort historien. Det är märkligt att muren, som var det starkaste uttrycket för Berlin, inte finns mer. Jag tror inte det går att sopa bort historien.
Men var inte själva rivandet en del i en frigörelseprocess?
– Jo, absolut. Det var en självklar hämnd som behövdes. Riv muren och skjut Nicolae Ceausescu!
Vad gjorde du själv när muren föll?
– Jag spelade Henrik Ibsens Brand, som ju också handlar om en sanningssägare som går för långt i sin idealitet. Jag förknippar den tiden med en skilsmässa. Mitt liv tog en stor vändning då.
I och med Berlin är du tillbaka på scen, efter flera år som regissör. Hur känns det?
– Äh, med åren minskar behovet av att visa sig och spela till varje pris. Samtidigt finns en kropp i mig som tycker om att underhålla. Det håller mig levande, vital och framför allt ödmjuk inför hur hårt det är att stå på en scen. Det är bra! Det håller en fanimej igång.
FAKTA
Berlin av David Hare spelas till och med den 22 december på Stockholms stadsteater. På scen står Philip Zandén och för regin står Susanne Marko.
Loading ...
