Willy Kyrklunds intresse för österländsk filosofi och litterära former uttrycktes bland annat i det indo-persiska sagostycket Zeb-un-Nisa.
Den store indiske mogulhärskaren Aurangzeb gillrar en fälla för sin dotter, den diktskrivande och kärlekslängtande Zeb-un-Nisa. Med karaktäristisk kyrklundsk klurighet och ironi turnerar stycket så frågor om makt och konst, kärlek och underkastelse.
Zeb-un-Nisa lever under stränga haremsregler. När hon ändå tar emot en uppvaktande ung poet blir hon utsatt för svek av en av sina tjänare, och älskaren hamnar i ett dödligt ångbad. Trots sin poetiska läggning väljer Zeb-un-Nisa att rädda sitt eget liv.
En stor del av pjäsens innehåll kretsar kring ghazalen, en arabisk, bunden och rimmad diktform som övertogs av perserna och förfinades och fullbordades av sufiska mystiker.
Den självrättfärdige Aurangzebs poesihat beror på att hans uppfattning om maktens uppgifter varken omfattar skönhet eller gudsmystik. I en lång diskussion med dottern klarläggs inte bara ghazaldiktningens retoriska figurer. Mogulen konstaterar också att konstens absoluta avsiktslöshet, dess natur av icke tjänande, inte kan accepteras av den som önskar härska över allt och alla. Detta kan man förstås tolka som en syftning på dagens politiska förhållanden.
Björn Granath gör Aurangzeb med rakryggad elak elegans och tydlighet, men utan att väcka någon sublim fruktan. Som självhärskare är han ovanligt älskvärd. Sanna Ingermaa-Nilsson har tyvärr lite för tunt utspel för att ge Zeb-un-Nisas längtan och poetiska klanger rymd och tyngd.
Först på slutet blir föreställningen magisk och närvarande på det sätt den borde vara för att göra sagan riktigt fängslande. Till detta slut bidrar Nina Fex manipulativa tjänarinna på ett ypperligt sätt.
Jafar Hasan Aboud spelar oud, arabisk luta, som ackompanjemang i de flesta scener. Men bara allra sist får han sjunga. Han borde fått vara ghazalernas försångare genom hela föreställningen.
Loading ...
