Radarparet Dennis Sandin (regi) och Dennis Magnusson (manus) har med Zlatans leende skapat en familjeföreställning som egentligen har alla de där ingredienserna som man just kan önska av en familjeföreställning. Här finns både mörker och ljus samt en stark malmöitisk lokalförankring.
Men en bit in i andra akten tappar jag fokus. Jag får en känsla av att man har för bråttom. Att tempot till varje pris och varje medel hålls uppe för att behålla de unga teaterbesökarnas intresse. Resultatet blir att jag aldrig känner att jag kommer huvudrollerna nära utan de stannar på de ytliga planet. Grundtemat, en liten flickas sorg över den bortgågna modern hamnar i skymundan.
Det sagobetonade blandas dock skickligt ihop med det verklighetsförankrade. I centrum för handlingen står den nioåriga Else-Emelia och hennes bearbetning av sorgen över sin mammas död. För att hålla smärtan borta uppfinner flickan sagofiguren Marillion (Kenneth Milldoff) som ger henne tre uppdrag. Klarar hon av dem kommer hon att återförenas med sin mamma.
Och det är här det första problemet dyker upp, Else-Emelias sorg sjabblas bort och kvar blir en rörig och ganska spretig historia där Else-Emelias båda vänner Patrick och Maria står för varsin, visserligen starka sidoberättelser, men som stjäl fokus från huvudtemat.
Sandra Stojiljkovic bär hela föreställningen på sina axlar och gör ett starkt porträtt av Else-Emelia, hon charmar bokstavligen omkull publiken med ett härligt spel. Håkan Paaske skrämmer de minsta i publiken i rollen som Gangster Gangster och Birthe Heribertson gör braksuccé i rollen som fotbollstränaren Fisen. Zlatans leende är en stark historia som tyvärr slarvas bort, men som vägs upp av en kraftfull skådespelarensemble där varje skådespelare står för njutningsbara, tokroliga, läskiga, sorgsna och charmiga rolltolkningar. Och det i sig är värt ett besök.
Loading ...
