När Ronny Danielsson nu för andra gången sätter upp Zorba väljer han att fokusera på musikalens mörkare tema. Det hedersrelaterade våldet mot kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle. Zorba i Sven-Åke Gustavssons gestaltning saknar hjärta och därmed blir han en kall och cynisk skitstövel som sviker och bedrar allt och alla. Jag saknar den karismatiske buffeln.
| Christopher Wollter är riktigt bra och trovärdig som den en unge gruvarvtagaren Nico och han har en bärkraftighet i sin röst som når ända ut till sista bänkraden. Petra Nielsen har en svårare nöt att knäcka i rollen som spelledaren. Rollens uppgift är snarlik körledarens roll i de antika dramerna; att driva handlingen framåt genom att kommentera skeendet på scenen. Men rollen fyller här just ingen funktion mer än att leverera krystade repliker om livet och kärleken. Anna-Maria Hallgarn gör en bra tolkning som den unga änkan, synd bara att hon delvis tappas bort någonstans på vägen. |
 Jimmy Jönsson och Marianne Mörck. FOTO: Malin Arnesson |
Och så kommer Marianne Mörck in på scenen. Och jag känner hur jag kan vila i hennes nakna sköra urkraft. Hon har en total närvaro i sin roll och låter sig inte dras med av det flåshurtiga tempo som annars genomsyrar föreställningen. I hennes gestaltning blir Madame Hortense en oskuldsfull jungfru i den försiktigt spirande kärleken till Zorba.
Men jag får en känsla av att sitta på två stolar. Föreställningen slits mellan de slagfärdiga replikerna och de mer tårdrypande scenerna. Det är inte fel i sig, men när allting springs förbi i samma tempo är det lätt att landa med ett rumpplask mellan stolarna.
Loading ...
