På senare år har de massakrerats, inte minst i Nummer där vi hårdkörde temat ”Manliga genier” hela 2005, för att åter ta upp det i samband med debatten om sexuella trakasserier 2010. På senare tid har de istället dissekerats – och till viss del fått upprättelse – genom att återerövra en del av scenutrymmet genom huvudroller, fysiska såväl som andliga (se vårens scenspaning Alle man på scen.)
Men hur framställdes de egentligen, dessa herrar? Inte alltför smickrande, konstaterar Nummer vid en tillbakablick. Låt att börja med Tribadernas natt på Stockholms stadsteater tidigare i våras. Här hittade vi visserligen August Strindberg i huvudrollen, men i Shanti Roneys gestaltning inte mer än som en stukad och svartsjuk skugga. Svepande längs med väggarna i sin svarta kappa och höga hatt framställs han i P O Enqvists pjäs från 1975 knappast i sin bästa dager, utan mer som en svartsjuk och sexistiskt kvinnohatare och homofob, en gestaltning som man inte annat än kan skratta överseende åt.
Vi vandrar vidare till Uppsala stadsteater och Malin Lagerlöfs pjäs Fursten, om finansmannen och mediemogulen Jan Stenbeck i Allan Svenssons gestaltning. Det är förstås en tolkningsfråga, men även här stötte publiken snarare på en nidbild än ett ärevördigt porträtt av en av finansvärldens stora namn. Bilden av en rabulistisk, promiskuös och ibland ganska hänsynslös man som kom att bli själva sinnebilden av åttiotalets giriga yuppieera.
Lika rabulistiskt ohämmad framstod Ingmar Bergman med all sin kiss- och bajshumor i Markus Lindeens underbara textpotpurri Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner på Stockholms stadsteater, en pjäs som bygger på Ingmar Bergmans opublicerade anteckningar från hans privata och oväntat snuskiga arkiv. Här får vi visserligen inte se Bergman fysiskt, men väl hans oidipala själ. Som i scenen där Bergmans textfragment om ett barns bajskorv på en tröskel spelas upp.
Farbröder på alla stora scener. Men som sagt, vilken bild fick vi av dem? Knappast en som smickrar dem.
Loading ...
