Det är vackert. Ett ljust, varmt ögonblick där de äntligen möts och man tacksamt känner kärleken mellan dem. Modern i benvitt siden, mjukt sittande på en stol, den gängliga sonen uppflugen i hennes knä med de svartklädda benen lustigt för långa för att egentligen få plats där. Tacksamt därför att Stina Ekblad under första akten har gjort den uppburna skådespelaren Arkadina till ett så lustfyllt utstuderat modersmonster i denna version av Anton Tjechovs Måsen. Rollfiguren är självupptagen, visst, men ofta med sin konstnärliga storhet som en sorts förklaring. Jag har inte sett henne spelas så här medvetet sadistisk och liksom småaktig – är hon ens en stor konstnär?
Hennes plågade son Konstantin, fint gestaltad av Christoffer Svensson, ges här mer sympati än löjesskimmer i sina ungdomligt passionerade försök att förnya teaterkonsten. Regin liksom lyfter upp honom, verkar känna med honom. Omfamningen i andra akten rymmer kanske hopp om försoning ändå? Då slår mörkret till – det ömma ögonblicket slår över i desperata incestuösa gester. Konstantin försöker kyssa sin mamma och sedan i fosterställning närmast pressa sitt huvud in i hennes underliv. Ekblads ansikte förvrids i äckel och smärta, kanske skuld. Det är en stark scen med fint fysiskt spel och en svart tolkning av deras skadade relation, som också står för pjäsens stora konflikt mellan det gamla och det nya.
Men jag är i övrigt inte helt säker på vad Vibeke Bjelkes uppsättning vill. Hennes Måsen är storslagen, mörk, med rök och fläktmaskin, avancerade överdådiga scenografibyten genom de olika akterna, samt kostym som växlar från mer klassisk Tjechovsk till samtida efter pausen. Den vill greppa över mycket och tar i med stora gester. Andra akten innehåller några riktigt fina scener, personregin är bra och skådespeleriet genomgående högkvalitativt. Och det är visserligen intressant hur intertextualiteten betonas – uppsättningen har delvis samma ensemble som i Bjelkes uppsättning av Lars Noréns Som löven i Vallombrosa på samma teater förra året, och det är Noréns översättning av Måsen som används här. Om Bjelke då gjorde Tjechov av Norén, gör hon kanske här lite för mycket Norén av Tjechov? Persongalleriet är ju sådant att biroller får egna liv, historier pågår överallt, de flesta konflikter har en spegel någon annanstans i pjäsen.
Som minne från denna uppsättning väljer jag bilden av modern och sonen, och ett par andra möten, som ett sorgligt samtal om livet mellan Rebecka Hemses svartsynt supande Masja och Hannes Meidals Trigorin som endast använder andra människor till stoff i sitt författarskap.
Loading ...
